Som barn höll jag alltid för näsan när vi passerade Björneborg. Jag och min syster tyckte att det luktade väldigt illa. Det var förstås cellulosaindustrin som orsakade odören, men för mig färgade lukten bilden av staden för en lång tid framöver.
Björneborg var helt enkelt bara ointressant, till skillnad från Vasa.
Ja, jag hade förstås fel. Björneborg är allt annat än trist. Stadens historia som börjar vid Kumo älvs mynning, innehåller en rejäl portion dramatik och industrihistoria, sistnämnda till stor del präglad av finlandssvenskar. Hur livet kunde te sig i välbärgade kretsar beskrivs i den rätt nyutkomna boken ”Punsch på glasverandan – villaliv på Ytterö i Björneborg”, skriven av Cecilia Rosenlew.
Och på Rosenlewmuseet pågår utställningen ”Elämää ja tarinoita på svenska” sedan i mars och fram till den sjätte oktober.
Just den här kvällen är solen grann. Jag är på väg till Österbotten och i stället för att susa förbi skylten Pori svänger jag in mot centrum. Jag stannar intill Rådhuset, slås av prakten och styr sedan stegen mot bron till Skrivarholmen. Solen kastar sina sena strålar rakt i den nygotiska kyrkans höga fönster, ljuset reflekteras i älven som simmande eldöar, för att låna Edith Södergrans ord.
Skrivarholmen är Björneborgarnas vardagsrum, en ung man har satt sig på en bänk, cykeln står parkerad bredvid. Den är uppseendeväckande snygg, en gammal Crescent i svart och modell tant.
– Var har du hittat den, frågar jag – på finska förstås. Staden har ju bara 0,5 procent invånare med svenska som modersmål.
Han tittar upp från sin bok.
– Från loppisen…
Småpratet blir raskt en diskussion – efter att jag har ursäktat mig för min bristfälliga finska. Han berömmer den trots allt för att sedan harmas över att han själv inte lärde sig svenska i skolan. Nu studerar han ekonomi och önskar att han hade kunnat svenska – han behöver den för att komma åt de jobb han vill ha.
Hans chanser att lära sig svenska hade varit större om han börjat läsa språket i skolan från tredje klassen. Men däremot ingen garanti för att han skulle ha lärt sig att använda det i en finsk miljö. Omsvängt gäller samma, barn i kommuner med svensk majoritet lär sig inte heller att använda finskan om de inte bjuds möjligheter att tala språket där.
Svaret kunde gott vara fler möjligheter till språkbad – i såväl dagis som skola, för såväl svensk som finne.
Utmaningen att lära sig det andra inhemska språket – oberoende av modersmål – blir onekligen stor i en övervägande enspråkig miljö.
