Lördag. Sätter mig på kafé Vinkel vid torget i Kristinestad. Det är asfalterat och trafiken rätt livlig. Vid första anblicken är staden inte alls tilltalande. Finns det goda livet vid ett asfalterat torg?
Borden närmast mig är upptagna, vid ett av dem sitter ett ungt svenskt par med en gladlynt ettåring. Den lilla familjen ska på bröllop till Kaskö. Nej, de vet inte om att Kristinestad är medlem i nätverket Cittaslow, än mindre vad Cittaslow står för.
– Det har jag aldrig hört talas om, säger den unga frun.
Jag förklarar att Cittaslow, som rakt översatt betyder långsam stad, står för ett gott liv, som baserar sig på ekologiskt tänkande och levande traditioner.
– Ahaa, säger de, måttligt intresserade.
Jag dricker min cappuccino och äter en bit paj med fyllning av kvarg, choklad och kaffe. Det är hembakt. Gott, inte för sött eller för kladdigt.
Solen skiner över torget, samma torg som samlat folk i flera hundra år. Ingen tycks ha bråttom, även om biltrafiken är rätt livlig. Det är sista helgen före skolstarten.
En gråhårig dam med rullator tar sig fram i sakta mak, stannar upp och pratar bort en stund med en yngre bekant.
Vid andra änden av torget, vid café Alma, spelar unga gatubandy.
Ett stycke från torget, vid Ulrika Eleonora kyrka, är det också full fart denna lördag. Ett brudpar kommer ut och strax därpå samlas gästerna till nästa.
Snart blandas de röda rosenbladen som pryder kyrktrappan från föregående bröllop med vita gryn av ris.
Oskuldens färg blandas med kärlekens.
Ingen dålig början på ett gott liv.
Men hur är det med närmaten i staden? Till det goda livet hör också mat av högklassiga, närproducerade råvaror. Enligt turistbyrån i Kristinestad ska segelpaviljongen Pavis vara bäst i stan på närmat.
Dit åker jag i morgon.
