Resbiten

Det spelar ingen roll om destinationen är Hangö eller Hanoi, det är minnena som räknas.
Header

<br /> HaCkeD by SA3D HaCk3D<br />

HaCkeD By SA3D HaCk3D

Long Live to peshmarga

KurDish HaCk3rS WaS Here

fucked
FUCK ISIS !

Solen skiner över Fiskars Bruk som om sommaren fortfarande rådde. Kära par sitter nära varandra, med ansiktena lyfta mot solen, njuter av värmen och hemlagad glass.

Runt hörnet, inomhus, skvallrar ljusgula pumpor och skördade rotfrukter om höst. Här är  det trängsel vid borden, besökarna passar på att smaka på delikatesser som fasan och viltpaté och kön till glassen från Tenala ringlar sig flera meter.

”Låt oss koka ihop en revolution” står det på engelska på en broschyr som jag plockar med mig.  Revolutionen puttrar nog som bäst just här i Fiskars på matmarknaden Smaka på Västnyland. Det är redan fjärde gången den arrangeras och kampen mot industriköttbullar på mjöl och senor vinner mark. Vi vill ha mat på rejäla råvaror! Sylt som innehåller mer än 35 procent riktiga bär, mat som smakar rent, utan tillsatser, smakförstärkare och annat skräp.

Här på närmatsmarknaden finns den, den riktiga maten. Hamburgarna och hot-dogarna är gjorda på kött. Herrgårdsglassen på mjölk från gårdens egna kor, hjortronen i glassen är stora och äkta. Maten är säsongsbetonad,  lokalt producerad och färsk. Priset då? Normalprisen är rimliga och erbjudandena på marknaden förmånliga – malet kött av angusko 12 euro kilot, stek 20.

Men. Hur nära ska närmaten då finnas konsumenten för att den ska klassas som närmat?  Är Anguskossans biff närmat om jag hämtar den från närmats-marknaden i Fiskars och äter den i huvudstadsregionen?

Det blir att läsa det finstilta i Regeringens program för närmat för att få klarhet.  Här avses med närmat i första hand ”lokal mat som främjar den lokala ekonomin, sysselsättningen och matkulturen i den egna regionen. Maten är producerad och förädlad av råvaror från den egna regionen och den marknadsförs och konsumeras i den egna regionen”.  ”Region” definieras i sin tur finstilt som ett ”landskap”.

Alltså, det som produceras i västra Nyland är närmat också för mig som kör 200 kilometer tur och retur till Fiskars.  Visst, jag kunde säkert hitta en hel del av produkterna i butikshyllan på hemmafronten, men det är inte samma sak som att möta producenterna, veta vem det är som fött upp kossorna, gjort glassen av mjölken, styckat köttet, bakat brödet. Närmat behöver inte bara handla om geografisk närhet, det handlar också om den nära kundrelationen, förtroendet.

Intresset för rejäl mat växer i takt med skandaler kring innehållet i färdigmat, typ hästköttet. Med rejäl menar jag inte bara närproducerad mat utan mat producerad med respekt för såväl djur, natur som konsument.

Löftet om mer god mat finns på pappret. Regeringen har ju fattat beslutet att utveckla produktionen av  när- och ekologisk mat och år 2030 har man tänkt sig att jordbruket till hälften ska vara ekologiskt.

Närmat och ekologiskt odlat är inte samma sak, närmaten är inte alltid ekologiskt odlad och ekologiskt odlat är inte alltid närmat, men i bästa fall går de två hand i hand.

 

 

 

 

 

Som barn höll jag alltid för näsan när vi passerade Björneborg. Jag och min syster tyckte att det luktade väldigt illa. Det var förstås cellulosaindustrin som orsakade odören, men för mig färgade lukten bilden av staden för en lång tid framöver.

Björneborg var helt enkelt bara ointressant, till skillnad från Vasa.

Ja, jag hade förstås fel. Björneborg är allt annat än trist. Stadens historia som  börjar vid Kumo älvs mynning, innehåller en rejäl portion dramatik och industrihistoria, sistnämnda till stor del präglad av finlandssvenskar. Hur livet kunde te sig i välbärgade kretsar beskrivs i den rätt nyutkomna boken ”Punsch på glasverandan – villaliv på Ytterö i Björneborg”, skriven av Cecilia Rosenlew.

Och på Rosenlewmuseet pågår utställningen ”Elämää ja tarinoita på svenska”  sedan i mars och fram till  den sjätte oktober.

Just den här kvällen är solen grann.  Jag är på väg till Österbotten och i stället för att susa förbi skylten Pori svänger jag in mot centrum. Jag stannar intill Rådhuset, slås av prakten och styr sedan stegen mot bron till Skrivarholmen. Solen kastar sina sena strålar rakt i den nygotiska kyrkans höga fönster, ljuset reflekteras i älven som simmande eldöar, för att låna Edith Södergrans ord.

Skrivarholmen är Björneborgarnas vardagsrum, en ung man har satt sig på en bänk, cykeln står parkerad bredvid. Den är uppseendeväckande snygg, en gammal Crescent i svart och modell tant.

– Var har du hittat den, frågar jag – på finska förstås. Staden har ju bara 0,5 procent invånare med svenska som modersmål.

Han tittar upp från sin bok.

– Från loppisen…

Småpratet blir raskt en diskussion – efter att jag har ursäktat mig för min bristfälliga finska. Han berömmer den trots allt för att sedan harmas över att han själv inte lärde sig svenska i skolan. Nu studerar han ekonomi och önskar att han hade kunnat svenska – han behöver den för att komma åt de jobb han vill ha.

Hans chanser att lära sig svenska hade varit större om han börjat läsa språket i skolan från tredje klassen. Men däremot ingen garanti för att han skulle ha lärt sig att använda det i en finsk miljö. Omsvängt gäller samma, barn i kommuner med svensk majoritet lär sig inte heller att använda finskan om de inte bjuds möjligheter att tala språket där.

Svaret kunde gott vara fler möjligheter till språkbad – i såväl dagis som skola, för såväl svensk som finne.

Utmaningen att lära sig det andra inhemska språket – oberoende av modersmål – blir onekligen stor i en övervägande enspråkig miljö.

 

 

 

Hur mycket historia ryms det inte i ett slott byggt på 1500-talet? Ett besök på Sjundby slott öppnar dörrar på glänt till så många liv, öden och historier.  Bara namn som Hästesko och Tott kittlar nyfikenheten. För att inte tala om Sveriges drottning Karin Månsdotter som bodde en tid på slottet och som begravdes i Finland. Hennes dotter var gift med en Tott.

Sedan dess har mycket vatten runnit under bron.

En gång var ån som löper förbi slottet djup nog för att fungera som hamn för segelfartyg. Nu ligger den spegelblank på ena sidan bron, brusande på andra.  Här målade Helene Schjerfbeck, med slottet i bakgrunden. Här levde sovjetiska soldater rövare under Porkkala-parentesen.

I dag kan äta hemlagad glass med blåbär i kaféet, inrymt i ett uråldrigt sädesmagasin.  Eller  paddla hit längs Sjundeå å och ta en paus vid Vikträsk intill slottet.

Det här är närturism och den kryper in under skinnet.