Det har blivit en nästan daglig rutin att cykla till stranden Nopharat som ligger ungefär 15 minuter  från vår inkvartering. Nopharat är  fyra kilometer lång och lugn.

Det är mest lokalbefolkningen som kommer hit för  att ta en tupplur eller äta middag i allén av casuarinaträd. Ibland ser man också en och annan fånga krabbor i det långgrunda vattnet.

Stranden böjer sig i en båge och allra längst ut på udden lapar turister sol, en del i skuggan av de ståtliga kalkstensklipporna. Båttrafiken är emellanåt livlig, men inte störande när man väl vant sig. Långsvansbåtarnas fyrtaktsmotorer är förstås ljudliga, de påminner starkt om motorsågar. Å andra sidan är båtarna så pass charmiga att oljudet må vara förlåtet.

Nåväl, det är dags att cykla tillbaka efter bad och boknöjen. Konstaterar att bakdäcket är aningen platt, men har ingen pump så det är inget att göra år den saken. Däcken är grova och jag räknar med att de ska hålla.

Trampar som sjutton och svetten lackar. Så plötsligt dyker en synnerligen ilsken hund upp. Den springer  alldeles bredvid cykeln och ser ut att sikta käften mot mitt ben.  Tänderna är blottade,  jag tänker ”rabies” och trampar för allt vad benen håller. Hundjäkeln hänger med, trampar ännu hårdare och den ger upp. Huh!

Mina ben är möra, tröjan genomblöt av svett.  Cyklar hör tydligen inte stranden till enligt den hunden.