Resbiten

Det spelar ingen roll om destinationen är Hangö eller Hanoi, det är minnena som räknas.
Header

Klåångk, klåångk… klåångk… .Vindflöjeln av bambu vajar vagt. Det är nästan vindstilla. Fåglar kvittrar ivrigt. En tupp gal och minareten kallar till bön.

Det är förmiddag på landsbygden i thailändska Ao Nang i Krabi.

Jag sitter i skuggan på terassen till det hus som är  mitt hem under de närmaste tre veckorna. Ingen lyx, men här finns allt vad som behövs för en lugn tillvaro på landet. Det är tre kilometer till gatukommers och sköna stränder i Ao Nangs växande och livliga centrum.

I dag är mitt sällskap en bok om österbottningen Peter Johan Bladh i 1770-talets Sverige. Det var Ostindiska kompaniets tid och en och annan österbottning mönstrade på fartygen. Bladhs roll var större, han stannade i Kanton och skötte kompaniets kontor och kunde titulera sig direktör, eller superkargör som det hette på den tiden.

Han stannade i många år. När han till slut begav sig hem till herrgården i Bennvik i Närpes var han stadd vid kassa. Han inhandlade två briggar för att få hem alla sina inköp från Kina.

Det kan man kalla storshopping.  Med tanke på att min kappsäck och bagen med dykutrustning överskred flygbolagets viktgräns redan på vägen hit tänker jag inte göra som Bladh – shoppa.

 

 

Lördag. Sätter mig på kafé Vinkel vid torget i Kristinestad. Det är asfalterat och trafiken rätt livlig. Vid första anblicken är staden inte alls tilltalande. Finns det goda livet vid ett asfalterat torg?
Borden närmast mig är upptagna, vid ett av dem sitter ett ungt svenskt par med en gladlynt ettåring.  Den lilla familjen ska på bröllop till Kaskö. Nej, de vet inte om att Kristinestad är medlem i nätverket Cittaslow, än mindre vad Cittaslow står för.
– Det har jag aldrig hört talas om, säger den unga frun.
Jag förklarar att Cittaslow, som rakt översatt betyder långsam stad, står för ett gott liv, som baserar sig på ekologiskt tänkande och levande traditioner.
– Ahaa, säger de, måttligt intresserade.
Jag dricker min cappuccino och äter en bit paj med fyllning av kvarg, choklad och kaffe. Det är hembakt. Gott, inte för sött eller för kladdigt.
Solen skiner över torget, samma torg som samlat folk i flera hundra år. Ingen tycks ha bråttom, även om biltrafiken är rätt livlig. Det är sista helgen före skolstarten.
En gråhårig dam med rullator tar sig fram i sakta mak, stannar upp och pratar bort en stund med en yngre bekant.
Vid andra änden av torget, vid café Alma, spelar unga gatubandy.
Ett stycke från torget, vid Ulrika Eleonora kyrka, är det också full fart denna lördag. Ett brudpar kommer ut och strax därpå samlas gästerna till nästa.
Snart blandas de röda rosenbladen som pryder kyrktrappan från föregående bröllop med vita gryn av ris.
Oskuldens färg blandas med kärlekens.
Ingen dålig början på ett gott liv.
Men hur är det med närmaten i staden? Till det goda livet hör också mat av högklassiga, närproducerade råvaror. Enligt turistbyrån i Kristinestad ska segelpaviljongen Pavis vara bäst i stan på närmat.
Dit åker jag i morgon.