Resbiten

Det spelar ingen roll om destinationen är Hangö eller Hanoi, det är minnena som räknas.
Header

– Aika vähän porukkaa, säger damen i biljettförsäljningen i Kapellet i Lovisa.  Hon syftar på mängden åhörare som dykt upp för att lyssna på improviserad musik.

Det är några timmar sedan Sibelius dagarna inleddes i kyrkan med en hel symfoniorkester på plats. Kyrkan var fylld till bristningsgränsen.

Nåväl, det kan hända att improviserad musik inte har lika bred publik som Sibelius, vad vet jag.  Kapellet är i alla fall så gott som fullsatt när jag öppnar den knarrande dörren.

Kappelinimpro kallas evenemanget i programbladet. Jag är ingen musikkännare och jag har inga som helst förväntningar. Är bara nyfiken.  Det börjar bra med klassisk pianomusik i sällskap av sprucken pop,  stigande pianomuller brakar loss i crescendo, popen bleknar bort…  Det här är definitivt ett annorlunda sätt att skapa och framföra musik. Mycket fantasieggande. Surrealistiskt. En chans att själv tolka in vad som händer och jag hamnar i naturen med vattenfall, myggsurr, regndroppar och plötsligt hamnar jag några decennier bakåt i tiden, hemma hos mormor och hennes ljudliga väggklocka. Och snart vet jag hur det låter när en vålnad plågas och jag ser Skriet framför mig. Skärselden? Nej, skräck byts till lugn och ro för själen, vind med löv som sveper längs marken. 

Musiken föder så många bilder, den väcker så mycket känslor.  En helt otroligt unik resa!

I pausen byter jag några ord med en annan åhörare,  lika förförd av musiken.  Båda är vi rikare på upplevelser, skapade i vår fantasi.

 Vägen till den anrika segelpaviljongen Pavis i Kristinestad går genom skogen för den som inte är båtburen.  Det har just regnat och nu skimrar lavar, mossa och trädkronor av fukt. Det är så vackert att jag stannar för en liten promenad.
Väl framme vid paviljongen blir jag inte besviken. Pavis har fisk på menyn. Sik med citronsås och blåbär.  För mig är det en ny kombination, i mitt kök brukar blåbären hamna i smoothies eller i söta pajer.  Det vattnas i munnen i väntan på den nya kombinationen av smaker. Jag blir inte besviken. Siken är färsk och mycket god.
Men var är den fångad? Är den vild eller odlad?
Servitören, som ursäktar sig för sina kunskaper i svenska,  lovar att ta reda på.
När hon återkommer är hon besvärad.  Ingen kan svara på frågan om sikens ursprung. Nå, med tanke på den fylliga smaken vågar jag påstå att den är vild.
På vägen tillbaka från segelpaviljongen åker jag via en fiskehamn. Eller snarare, en före detta. Skylten som utlovar fiskförsäljning finns kvar, men inte fisken. Jag möter en talför ortsbo som ondgör sig över fiskepolitiken och fel storleks maskor i näten. 
Men han gör det med humor och utan brådska.
Jag tror att jag förstår varför Kristinestad fyllde kriterierna för Cittaslow.
Lördag. Sätter mig på kafé Vinkel vid torget i Kristinestad. Det är asfalterat och trafiken rätt livlig. Vid första anblicken är staden inte alls tilltalande. Finns det goda livet vid ett asfalterat torg?
Borden närmast mig är upptagna, vid ett av dem sitter ett ungt svenskt par med en gladlynt ettåring.  Den lilla familjen ska på bröllop till Kaskö. Nej, de vet inte om att Kristinestad är medlem i nätverket Cittaslow, än mindre vad Cittaslow står för.
– Det har jag aldrig hört talas om, säger den unga frun.
Jag förklarar att Cittaslow, som rakt översatt betyder långsam stad, står för ett gott liv, som baserar sig på ekologiskt tänkande och levande traditioner.
– Ahaa, säger de, måttligt intresserade.
Jag dricker min cappuccino och äter en bit paj med fyllning av kvarg, choklad och kaffe. Det är hembakt. Gott, inte för sött eller för kladdigt.
Solen skiner över torget, samma torg som samlat folk i flera hundra år. Ingen tycks ha bråttom, även om biltrafiken är rätt livlig. Det är sista helgen före skolstarten.
En gråhårig dam med rullator tar sig fram i sakta mak, stannar upp och pratar bort en stund med en yngre bekant.
Vid andra änden av torget, vid café Alma, spelar unga gatubandy.
Ett stycke från torget, vid Ulrika Eleonora kyrka, är det också full fart denna lördag. Ett brudpar kommer ut och strax därpå samlas gästerna till nästa.
Snart blandas de röda rosenbladen som pryder kyrktrappan från föregående bröllop med vita gryn av ris.
Oskuldens färg blandas med kärlekens.
Ingen dålig början på ett gott liv.
Men hur är det med närmaten i staden? Till det goda livet hör också mat av högklassiga, närproducerade råvaror. Enligt turistbyrån i Kristinestad ska segelpaviljongen Pavis vara bäst i stan på närmat.
Dit åker jag i morgon.

Kretanske fiskaren Manolis Efthymakis hade för vana att fridyka och en dag för 15 år sedan hittar han en grotta som han inte sett tidigare. Han dyker in och plötsligt ser han en elefantunge – eller snarare fossilen av en. Den är mycket välbehållen.

Fiskaren kontaktar myndigheterna och berättar om sitt fynd. Det är uppseendeväckande.  Fossilerna av tre vuxna elefanter och en unge visar sig vara  50 000-60 000  år gamla och av en tidigare okänd art.

I dag finns elefantfossilerna på museum.  Men grottan är inte tömd på urtida fossiler, här finns fortfarande mycket att se. Från dykcentret Paradise diving i Petres Geraniou i Rethymnon tar färden hit ungefär en halvtimme med snabbgående båt.

Spända av förväntan dyker vi in genom en 40 meter lång tunnel. Den leder till själva grottan där elefantfossilen upptäcktes.  Var det här fiskaren och fridykaren Manolis Efthymakis dök in utan att veta vart han var på väg? Tunneln är inte särskilt smal, men knappast något för den som ogillar trånga platser.

Så öppnar sig själva grottan. Den är stor, ungefär 25 meter bred och 125 meter lång. Från taket växer mäktiga stalaktiter. Grottväggarna pryds av fossiler i jordnära färger.

Bland alla dessa fantastiska formationer har forskarna också hittat ben av hjort och dvärghjort.  Enligt forskare kan den snabbt växande hjortstammen ha orsakat att elefantstammen dog ut då maten inte längre räckte till.

Historien som förvaras här i grottan är fantastisk, milt uttryckt. Det är som att simma omkring i ett fantasilandskap, men det är inte fantasi utan verklighet med skatter från en tid då vi moderna människor inte fanns.  Än går blicken i taket mot de rödaktiga stalaktiterna, än mot stadiga stalagmiter som sticker upp ovan vattenytan.

Vi håller utkik efter sälarna,  den fridlysta arten havsmunk brukar komma hit ibland. Den här dagen syns inte en endaste säl till, men vi håller oss tillräckligt sysselsatta med att beundra och betrakta vad naturen åstadkommit under tusentals år.

En  helt otrolig upplevelse. Nu fattas bara att få se fossilerna som fiskaren Manolis Efthymakis upptäckte.

Själv omkom  Manolis Efthymakis 35 år gammal under en fisketur  några år efter upptäckten. Han idkade ljusterfiske, en  urgammal metod där fiskaren fridyker med ett spjutliknande redskap.