Resbiten

Det spelar ingen roll om destinationen är Hangö eller Hanoi, det är minnena som räknas.
Header

Heliski-blogg

Hjärtat bultar. Det är första gången jag prövar på Heliski. Ska lårmusklerna hålla för tre åk från topp till botten? Benen är fortfarande trötta efter gårdagens offpistäventyr vid Riksgränsen.

Helikopern landar i ett moln av snö och vi – tre skidåkande journalister – kliver raskt in, klickar fast säkerhetsbälten och så lyfter vi.

Utsikten är … obeskrivlig! Bergstoppar, öppna landskap. Strålande sol.

Strax innan vi åkte har i fått en gedigen lektion i säkerhetsprocedurerna av Anders Bergwall, internationellt känd bergsguide som betonar säkerheten före allt annat. Med oss har vi nu ryggsäckar med säkerhetsutrustning ifall en lavin – mot förmodan – skulle inträffa. Vi ska inte röra oss i otrygga områden, men utrustningen är obligatorisk.

Dags för landning. Vi stiger ut spänner fast skidorna och så bär det av, efter guiden. Jag försöker åka i hans spår, men det är inget bra val. Snön är lite tung och plötsligt ligger jag i drivan. Per – ke- le! Upp och i väg igen. Lårmusklerna svider, de ÄR trötta efter gårdagen. Åk två går bättre. Åk tre: Super! Nu är det kläm på svängarna! Åket bär hela vägen, med brännande ben och brett smil i ansiktet.

Ja, en otränad kan åka Heliski – det finns ju lättare och svårare nedfarter. Men inför nästa gång tänker jag vara tränad för de tuffare. Basta.

Forna industristaden Björneborg som jag som ung inte hade höga tankar om får allt högre status.

Under senaste besöket i Österbotten lyckades jag övertala familjen att stanna till i Björneborg för att besöka ett mausoleum på Käppärä begravningsplats.

– Ska vi stanna vid gravgården?!

Tonåringarnas miner talade sitt tydliga språk och de nekade bestämt till besöket. Tja, jag kan knappast klandra dem, inte heller jag skulle ha tyckt att det var en fantastisk idé när jag var i samma ålder.

Men Sigrid Jusélius åttkantiga mausoleum är i en klass för sig. Det är kort sagt ett konstverk med ett stork K.

Det var borgaren och industrimannen Fritz Arthur Juselius, en av landets mäktigaste industrimän på den tiden, som lät bygga mausoleet då hans elvaåriga dotter Sigrid dog i lungtuberkulos.

Juselius snålade inte. Bara det bästa var gott nog för dottern och resultatet är osannolikt vackert. En sarkofag i vit marmor dominerar kapellet. Den pryds av kronblad av krysantemum och ter sig spröd trots det massiva materialet. Blicken vandrar runt. Detaljerna är många.  Här kan man spendera en god stund med att bara titta, inte minst på väggmålningarna som ursprungligen gjordes av Akseli Gallen-Kallela.

För att göra en lång historia kort: Mausoleet är en upplevelse med många dimensioner. Juselius var rik, men inte ens pengar kunde rädda hans dotter.
Men stiftelse som gynnar medicinsk forskning på toppnivå, det grundade han.
Och den lever än.

Mausoleet är vintertid öppet på söndagar kl  12 – 14.

Se interiören här

 

 

 

Fridfullt under ytan

24.12.2013 12.53 | Skriven av camillaahlbom i Asien | Dyka | koh Lanta | Resa - (Inga kommentarer)

Det är tyst och lugnt. Grannröda koraller pryder en klippa, några stora groupers och glittrande guldgula  fiskstim simmar förbi medan  en  hummer skyndar längs med havsbotten. Några krabbor som springer sidlänges…. det ser lustigt ut. Bläckfisken är också en syn, där den plötsligt dyker upp som en simmande geléklump.

En och annan sting-rocka vilar på botten. Det är fridfullt. Tyst. Så dyker plötsligt en mäktig manta upp.  Den simmar förbi, så ståtlig och fridfull. Det är otroligt vackert!

 

En av de fridfullaste platserna på vår jord är under ytan. (PS. Efter att dykbåtarna har stängt sina motorer.)

Att tanka motorcykeln på Koh Lanta är rätt kul. Här är bränslet tappat på flaska och flaskorna står prydligt på rad på ett bord eller en hylla på trottoaren. Oftast står ”mackägaren” bredvid flaskorna,  beredd att fylla din tank.

Bensinen kostar 40 bath litern, alltså 1 euro.

Att ringa med finskt simkort  kostar 89 cent i minuten. Med ett lokalt thailändskt nummer  kostar samtalet  1-2 bath minuten. Dessutom kan man få extra taltid gratis om det råkar finnas ett erbjudande – och det finns ofta.   De lokala simkorten kan köpas på till exempel på 7-Eleven.

Äter man på krogen är visan densamma – förmånligt. En fempersoners familj äter gott för 50 euro. Då ingår förrätt, huvudrätt och läsk eller lokal öl.

Och behöver man en ny bikini får man en för sju euro, prutat pris. Sandaler av återvunna bildäck kostar lite mer,  30 euro oprutat pris.

Strandrestauranger finns det gott om på Koh Lanta, många med bord på stranden. Åtminstone en av dem, Richie´s bar, skiljer sig ur mängden.

Vill man äta på Richie´s  bar  vid sköna stranden Klong Nin är det säkrast att boka bord.  Richie´s är ingen gourmetrestaurang, men omåttligt populär.  Här behövs inga inkastare.

Grillen är het när vi, tre vuxna och tre barn, anländer. Det är ren underhållning att  följa med när köttstycken och fisk grillas. Richie står med bar överkropp och duk på huvudet. Han ser ut som en pirat med sitt svarta hår i svans där han står vid sprakande  glöd.

En liten rundnätt, rapp och humoristisk kvinna vid namn Cucumber (gurka) tar upp beställningarna. Hon skrattar ofta och drar sig inte för att skämta med kunderna.

När man ska betala är överraskningen positiv. Maten smakar mer än den kostar.

På dagen kan man se Richie, grillmästaren och ägaren till restaurangen, skrida genom byn på sin glänsande svarta Harley Davidsson med det svarta långa håret utslaget och fladdrande för vinden.  Läderjacka och stövlar modell cowboy hör till munderingen och varje kvinna – och man –  svänger på huvudet.

Men det är inte ofta han unnar sig en tur. Han är rädd om sin hoj.

–  Och man måste ju vara nykter för att köra, skämtar han och vänder sedan all uppmärksamhet mot den äldsta i vårt sällskap, ljuslockiga Carola, 64.

Henne skulle han nog gärna ta med på en tur på hojen. Han har svårt att slita sig från vårt bord. Vilken charmör!

Richie´s  bar blir en favorit. Gladlynt, charmig personal och god mat gör sitt till. Att priserna är låga och solnedgången vykortsvacker gör ju inte stället sämre.

 

 

 

Väckning 05.50.  Upphämtning med flakbil kl 06.15 och tio minuter sedan vid båten som ska ta oss, en hop dykare från Norden plus två tyskar, till dykvatten av världsklass. Platserna kallas Hin Dang och Hin Mueng, Rödklippan och Purpurklippan.

Solen är inte med på noterna, men nog dykarna.  Tre dyk och många timmar senare är kameran och minnet fullt av blå sjöstjärnor, murenor, triggerfisk, trumpetfisk, korallprakt, angelfisk, porkupinefish, pufferfisk, nemofiskar alias falsk clownfisk …  ja massor med fisk, både ensamma och i stora stim.

Vattnet är ungefär 28-30 grader varmt och inte ens en frusen får kallt. Dykguiden Joel från Sverige kan sin sak. (Han ska bli sjuksköterska när han blir stor och flyttar hem igen. Fast ingen vet när.)

Tretton timmar senare  stiger vi av flakbilen säger hej då till en hop väldigt trevliga människor och strax står vi igen vid egen dörr, fuktiga i håret och med leenden klistrade i ansiktet.

Vad kan man säga annat än att dagen var perfekt. Trots att solen svek.

 

 

 

Det har blivit en nästan daglig rutin att cykla till stranden Nopharat som ligger ungefär 15 minuter  från vår inkvartering. Nopharat är  fyra kilometer lång och lugn.

Det är mest lokalbefolkningen som kommer hit för  att ta en tupplur eller äta middag i allén av casuarinaträd. Ibland ser man också en och annan fånga krabbor i det långgrunda vattnet.

Stranden böjer sig i en båge och allra längst ut på udden lapar turister sol, en del i skuggan av de ståtliga kalkstensklipporna. Båttrafiken är emellanåt livlig, men inte störande när man väl vant sig. Långsvansbåtarnas fyrtaktsmotorer är förstås ljudliga, de påminner starkt om motorsågar. Å andra sidan är båtarna så pass charmiga att oljudet må vara förlåtet.

Nåväl, det är dags att cykla tillbaka efter bad och boknöjen. Konstaterar att bakdäcket är aningen platt, men har ingen pump så det är inget att göra år den saken. Däcken är grova och jag räknar med att de ska hålla.

Trampar som sjutton och svetten lackar. Så plötsligt dyker en synnerligen ilsken hund upp. Den springer  alldeles bredvid cykeln och ser ut att sikta käften mot mitt ben.  Tänderna är blottade,  jag tänker ”rabies” och trampar för allt vad benen håller. Hundjäkeln hänger med, trampar ännu hårdare och den ger upp. Huh!

Mina ben är möra, tröjan genomblöt av svett.  Cyklar hör tydligen inte stranden till enligt den hunden.

 

 

Det dröjer en god stund innan den beställda salladen med friterade räkor serveras på thairestaurangen i Ao Nangs centrum. När den äntligen kommer till bordet är det en vacker uppenbarelse, som tagen ur en turistbroschyr.

Men genast första räkan slinker in i munnen åker den ut.  Usch!

Jag påpekar för den glättiga servitrisen att de friterade räkorna i min sallad smakar ofräscht.

– De blir lätt skämda här i värmen, svarar hon.

– Så ni friterar skämda räkor?

Hon missar frågan och fortsätter:

– Men salladen är ju annars vacker, eller hur?

Jovisst, den är mycket vacker. Men jag skulle  gärna äta färska friterade räkor  …

Hon hör inget. Hon har har redan gått vidare till nästa bord.

Jaha.  Jo, så är det ju med  skaldjur, att de inte tål värme. De ruttnar, liksom.

Fast salladen är ju god i övrigt med papaya, ingefära, chili, nötter och allt möjlig exotiskt.  Och jag är vrålhungrig efter att ha simmat några kilometer. Det känns som om jag snart svimmar av hunger.  Äter alltså upp allt,  utom räkorna.

Återstår att se hur magen mår i morgon. kRäksjuk?

 

 

 

Tandvärk i Thailand

06.11.2013 17.56 | Skriven av camillaahlbom i Ao Nang | Asien | Resa | Thailand - (2 kommentarer)

En tand började trilskas under resan hit. Inget smärtsamt, men störande. Det dröjer minst sex veckor innan jag kan besöka min egen tandläkare hemma i Finland. Det är för länge, jag vill ha tanden lagad så snabbt som möjligt.

Hyresvärden Sveins thailändska fru känner en tandläkare med gott rykte. Inom fem minuter har jag en bokat tid. Svein erbjuder sig att köra mig.

Tandläkaren visar sig vara en modern ung kvinna som inrett nästan hela väntrummet till en lekstuga för småbarn. Här vistas den ettåriga dottern under  uppsikt av receptionisten medan mamma jobbar. I pauserna mellan kunderna umgås hon själv med sitt barn.

Att  laga fyllningar i tänderna hör inte till hennes vardag. Hit kommer folk – turister – i första hand för att bleka tänderna.

Tanden lagas utan mankemang. Det kostar knappt 25 euro.

Nu väntar jag med spänning på vad min egen tandläkare ska ska säga om lagningen och om ”tandvårdsturism” i allmänhet.

 

 

 

Klåångk, klåångk… klåångk… .Vindflöjeln av bambu vajar vagt. Det är nästan vindstilla. Fåglar kvittrar ivrigt. En tupp gal och minareten kallar till bön.

Det är förmiddag på landsbygden i thailändska Ao Nang i Krabi.

Jag sitter i skuggan på terassen till det hus som är  mitt hem under de närmaste tre veckorna. Ingen lyx, men här finns allt vad som behövs för en lugn tillvaro på landet. Det är tre kilometer till gatukommers och sköna stränder i Ao Nangs växande och livliga centrum.

I dag är mitt sällskap en bok om österbottningen Peter Johan Bladh i 1770-talets Sverige. Det var Ostindiska kompaniets tid och en och annan österbottning mönstrade på fartygen. Bladhs roll var större, han stannade i Kanton och skötte kompaniets kontor och kunde titulera sig direktör, eller superkargör som det hette på den tiden.

Han stannade i många år. När han till slut begav sig hem till herrgården i Bennvik i Närpes var han stadd vid kassa. Han inhandlade två briggar för att få hem alla sina inköp från Kina.

Det kan man kalla storshopping.  Med tanke på att min kappsäck och bagen med dykutrustning överskred flygbolagets viktgräns redan på vägen hit tänker jag inte göra som Bladh – shoppa.